Trädgårdsstadens historia och P O Hallmans plan

Gamla Enskede är Sveriges första trädgårdsstad och kanske den mest konsekvent genomförda utifrån de idéer som växte fram kring sekelskiftet 1900. Den ursprungliga plan som upprättades 1907 är grunden till det Gamla Enskede som vi fortfarande ser idag även om vissa förändringar skett under de drygt hundra år som gått sedan byggstarten. 

Kring sekelskiftet 1900 växte kritiken, både internationellt och i Sverige, mot 1800-talets stadsplanering. Den storskaliga, rutnätsplanerade stenstaden sågs som inhuman och enformig. Framför allt i Tyskland och England framfördes idéer om trädgårdsstäder med en tät men lågskalig bebyggelse som inte bara var funktionell utan också baserad på ett mer konstnärligt förhållningssätt. Idéerna präglades av småskalighet, variation, grönska och identitet i städer eller stadsdelar som skulle vara självförsörjande. Idéerna fick starkt gensvar även i Sverige. Arkitekten P O Hallman, som tidigt var väl insatt och som gjort flera studieresor i Europa, blev den som framför allt förverkligade dessa idéer hos oss – inte minst genom ett nytt och konstnärligt angreppssätt på stadsplanering.

Trädgårdsstadsrörelsens framväxt hade flera orsaker. Inflyttningen till storstäderna var en. Stockholms befolkning tredubblades mellan 1870 - 1900 framförallt med en stor inflyttning av arbetare till de nya industrierna. Bostadsbristen och trångboddheten var mycket stor och det som byggdes i städerna var i hög grad spekulationsbyggen i form av hyreskaserner med omfattande, trång gårdsbebyggelse och låg sanitär standard. Markspekulanter köpte åren kring sekelskiftet 1900 upp stora markområden utanför staden och tjänade grova pengar på privat exploatering med oreglerade kåkstäder som snabbt fylldes av bostadssökande. Staden riskerade att komma på efterkälken när det gällde markförvärv, men 1904 beslutade stadens styrande, efter stor tvekan, att börja köpa in mark för bostads- och industribyggande. Först köptes Enskede gård ­– 600  hektar mark – söder om Årstaviken. 

Hos tjänstemän inom de stadsbyggande förvaltningarna fanns vid denna tid en samsyn om vad som borde göras för att skapa en bättre situation på bostadsmarknaden. En Lantegendomskommitté inrättades för att förverkliga stadens ambitioner för trädgårdsstäder på de nya markområdena. Kommittén ville inte ha bebyggelse som på malmarna utan förordade en blandning av radhus, enfamiljshus och flerbostadshus i högst tre våningar. Alla hus skulle ges täppor med planteringsland och ges ”rikligaste möjliga tillgång till sol”. För att undvika markspekulation uppläts marken med tomträtt mot en viss fastställd avgift. En tomträttskassa inrättades också för att kunna erbjuda lån till 80 % av byggkostnaden. I reklamen för egnahemsområdena visade staden att 2 rum och kök i innerstaden och en villa 2 rum och kök, med källare och tomt i Enskede kostade lika mycket. 

Arkitekten P O Hallman anlitades för att upprätta en plan för ”del af Enskede”. Planen, som antogs 1908, var en mycket skicklig syntes av de internationella idéerna och Stockholms stads ambitioner, (se bild nedan). Den visar en stadsdel inramad av en krans av trevånings flerbostadshus och innanför dessa i huvudsak en villa- och radhusbebyggelse, en blandning av olika boende- och upplåtelseformer. Planen visar en väl definierad stadsdel med lugn och intimitet innanför kringliggande större trafikleder – redan då en kvalitet som består även i vår tid! Gatustrukturen är formad som ett välplanerat och överskådligt organiskt nät utan återvändsgator. Som alltid har Hallman här tagit hänsyn till ett antal höjdpartier i detta ganska plana område när det gäller gatudragningen men även i de övriga, plana delarna är gatorna krökta och vinklade för att ge variation och upplevelse. På höjdpartierna och som fondmotiv i gatunätet ligger offentliga byggnader, skola, kyrka, församlingshem. För service ligger affärer, både i kransbebyggelsen och i trevåningsbyggnaderna på ömse sidor om den centrala parken – Margaretaparken. Arbetsplatser fanns dels i närheten (Slakthusområdet) dels på Södermalm med goda kollektivtrafikförbindelser. Redan 1908 fanns spårväg i Nynäsvägen med ändhållplats vid Stora Gungans väg, senare fortsatt i Nynäsvägen och österut på Sockenvägen. Gamla Enskede blev därmed ”En stad i staden”, fullt försörjd med bostäder, service, arbetsplatser och kommunikationer – bättre försörjd än de flesta andra förortsområden. Med sin bakgrund och sina stadsbyggnadsmässiga kvaliteter är Gamla Enskede utpekat som riksintresse för kulturminnesvården. 

Utvidgningen av Gamla Enskede Trädgårdsstad

På 1930-talet gjordes en mindre utvidgning av Gamla Enskede Trädgårdsstad då både Sockenvägen och Enskedevägen rätades ut. 

När staden 1933 upprättade en plan för utvidgningen, formades detta område helt i enlighet med Hallmans planintentioner och kvaliteter. Området begränsas av trevånings flerbostadshus mot omgivande större vägar, därinnanför ett parkområde, en höjd för offentlig byggnad (Katolska skolan) och därutöver villabebyggelse. Allt väl infogat och i samklang med den äldre planen. 

Flerbostadshusen i tre våningar, placerade med husfasader i gatuliv vid korsningen Sockenvägen – Enskedevägen markerar därmed tydligt en av de tre hörnpunkterna för Gamla Enskede. Som i många andra delar av området har en park lagts ut innanför flerbostadshusen, för deras, och troligen även för skolans, nyttjande. Parkens omfattning har tydligen bedömts så pass värdefull att flerbostadshusens kvartersmark (Kvarteren Häradsdomaren och Arrendatorn) ytterligare något begränsats och parkmarken därmed utökats jämfört med en något tidigare plan. 

Stadsplanen följer således helt de planidéer som låg till grund för Hallmans ursprungliga plan med en tydlig avgränsning av området med trevåningsbebyggelse, offentliga byggnader på höjdpartier, därinnanför villabebyggelse, samtidigt som parkmark och villaträdgårdar vänder sig inåt, innanför planområdets yttre avgränsning mot omgivande större vägar. 

Den som upprättade och signerade stadsplanen från 1933 var Albert Lilienberg. Han hade arbetat hos Hallman åren innan den ursprungliga stadsplanen upprättades och kände naturligtvis väl till bakgrunden till planidéerna och de kriterier som definierade planen och dess kvaliteter. Det kan noteras, att Albert Lilienberg 1927 efterträdde Hallman som stadsplanedirektör. Även Lilienberg är, vid sidan av Hallman, en av det tidiga 1900-talets mest betydande stadsplanerare. Trots att helt andra stadsplaneidéer efter funktionalismens genombrott låg till grund för 1930-talets stadsplanering, fullföljde såväl han som stadens styresmän Hallmans planidéer för Gamla Enskede. Uppenbarligen för de kvaliteter som den första trädgårdsstaden uppvisade och som fortfarande upplevdes 1933.